I mars 2015 köpte vi 30 st daggamla kycklingar av rasen Hedemorahöns. Jag valde den rasen eftersom de påstås vara tåliga för kyla med sitt extra tjocka dunlager. I början fick de bo i en karton där vi ersatt framsidan med ett galler. Ovanför hängdes en värmelampa. Alltihop inhystes i vårt vardagsrum.

Vår ettåriga katt, Tjabo var MYCKET intresserad. Vi höll koll på honom hela tiden när han betraktade kycklingarna. Om (läs NÄR) han blev alltför ivrig och försökte komma igenom gallret, fick han en stråle vatten från duschflaskan. Kycklingarna hade inga invändningar mot att han satt där vid gallret. Det skulle senare visa sig att de inte behövde oroa sig. Om de var korkade eller kloka, vet jag inte.

Ganska snart börjde kycklingarnas olika personligheter visa sig. Denna kyckling var först med att vidga sina vyer. Hon har fortsatt med detta. Alltid först om det vankas mat, först med att bli "sur" (vilja ruva fram äggen till kycklingar). Hon är även den höna som lättast låter sig hållas av oss människor en stund. Hon är också intresserad av att knyta kontakt med katten, åtminstone kattsvansen.

Snart nog växte de ur kartongen. Vi började inreda delar av det gamla stallet. Nytt golv och nya väggar sattes upp. I övrigt var det ett bra ställe för hönshus. Det finns fönster och en dynglucka. Denna lucka blev perfekt som utgång till hönsgården. En spång utanför var allt som behövdes.

Som reden avnände vi en enkel bokhylla som lades på tvären. Längs med hela hönshuset sattes en sittpinne in. Under den en hylla för att fånga upp det mesta av hönsskiten. I början lades tidningar in på golvet. Tanken var att kunna använda sånt vi redan hade och att det skulle vara enkelt att lägga ut i landet direkt när jag mockade. Det visade sig inte fungera så bra. Visserligen sög det upp vätskan från hönsskit och utspillt vatten men hönsen älskade att göra konfetti av det. Sen flög det runt vid minsta vinddrag. Nu använder jag spån i stället. Jag lägger alltihop i plastsäckar när jag mockar. Förhoppningsvis hinner spånet brinna klart innan det är dags att gödsla landen.

Så var det dags för hönsgården. Vi stängslade in både väggar och tak. Vi har många rovfåglar hos oss och vill inte bjuda på så enkel middag för dem. Nu visade det sig att hönsen har järnkoll på fåglarna i luften. Så fort de ser en flygande fågel av lite större modell gömmer de sig. De skiljer inte på svanar och hökar men vad gör väl det? Jag kommer att återkomma om hönslivet på gården. Dessa varelser har varit föremål till skratt och förundran mest varje dag.

Högarna med grus och stora stenar var många runt det gamla gårdshuset. Janne har haft ett styft jobb med att flytta och gräva ner allihop.

Det kanske inte ser så mycket ut för världen men här är faktiskt en körsbärslund planterad. Vänta bara, det tar inte många år för surkörsbär att växa upp. Just nu ser det ut som om jag odlar bambukäppar.

Ett nytt stadigt växthus stod högt på önskelistan. Likaså en rymlig kompost. Jag känner mig rik när jag har egen fin kompostjord att odla i! Det vita i växthuset är slammad kalk. Bra som skugga. Hade jag vetat hur årets sommarväder skulle bli, hade jag nog struntat i kalkningen.

Här gör vi en grovplanering hur vår nya fruktträdgård ska se ut. Vi har samlat på oss olika, förhoppningsvis, härdiga frukträd som har varit tillfälligt planterade i pallkragar tills nu. Här ska äpplen, päron och plommon få växa.

Att odla i pallkragar var en möjlighet att komma igång med odlandet direkt. Ingen bar jord fanns när vi flyttade in. Jag tog till och med mig kompostjord från huset i stan som vi bodde i tidigare för att ha ett startkapital. Det syns hur rabarbern står och trängs. Den behöver nu få mer utrymme, vilket den kommer att få nästa säsong. Jag odlar många olika kryddor där. De har ofta inte så stora krav på utrymme. Möjligtvis kommer libbstickan och malörten att få lite mer livsrum också nästa säsong.

Lite stickgrafitti måste man också ha. 

Samtidigt med röjningsarbetet började jag längta till odlandet. De förra ägarna hade påbörjat några odlingsprojekt. Tyvärr hade de inte haft möjlighet att sköta dessa de sista åren. Odlingarna var nu fullständigt igenväxta. Jag insåg att det var bäst att börja från början. Det fanns ingen bar jord över huvud taget. Precis så som moder natur vill ha det, men inte jag. Det var dessutom lite bråttom med att få fram odlingsytor eftersom jag tagit med mig några växter från förra huset. Bland annat hade jag ett Bergviksäpple som jag ympat själv. Det fick bli ett större antal pallkragar som löste det akuta behovet.  Jag hade även tagit med färdig kompostjord, jodå det går så bra, så. Tyvärr räckte inte kompostjorden på långa vägar. En vän med hästar bidrog med välbrunnen hästdynga.

Vi köpte ett växthus på 15 kvadratmeter till ett vrakpris. Tyvärr visade det sig vara mer av en mardröm. Konstruktionen var så klen att det inte kunde bära sin egen tyngd. Dessutom blåste skivorna med kanalplast iväg vid minsta vindpust. Efter två veckor gav vi upp och skickade tillbaka hela härligheten. Vi lärde oss en läxa om att köpa billigt den gången.

Det mesta av sommaren och hösten 2013 gick åt till att röja busk och högt gräs. Säljarna av gården hade inte haft möjlighet att sköta marken de senaste två åren. Och naturen är snabb att ta tillbaka vad människan lagt under sig. Många var de grodor, paddor, ödlor och sorkar som förvånat tittade upp när vi klippte/slog gräset. "Gräsmattan" var full av sorkhål. Slybuskagen hade växt sig tre meter höga och skymde en stor del av utsikten till sjön. Efter slyröjningen följde de slitsamma arbetet att dra ihop den fällda slyn till kasar som vi eldade upp i omgångar. Det kändes som ett evighetsarbete men med enivshet och hjälp av pappa Bosse, började slyn ge vika för en enastående utsikt.

Under 20 års tid bodde jag, min man Janne, och våra två barn i en villa i stan. Det passade oss perfekt; nära till skola och arbete. Så flyttade äldste sonen och vår yngste som var på väg ut ur boet. Vi började fundera; vad skulle vi nu göra av våra medelålders liv? Jag ville ta ut svängarna i mina odlingsförsök och Janne ville ha mer plats för mekning. Efter mycket letande hittade vi gården Ol-Ols i byn Gässlingsbo utanför Bollnäs.

Den hade allt vi kunnat önska; nytt bostadshus, stort garage och 2,5 ha mark som bara väntade på att bli brukad. Gården låg dessutom vid en liten sjö. Nu kunde äventyret börja!